Skrivet

Naima, Tomtinus och glitterelixiret (av mig)

När vi satt i bilen påväg till mormor så kände jag att det verkligen var vinterstämning. Tona, min lillasyster, satt bredvid mej och tittade ut genom fönstret. Utanför fönstret fanns bara granar och snö. Det skulle bli en mysig sportlovsvecka, trodde jag. Jag skulle sitta inne i mormors varma kök hela dagarna, äta pepparkakor och läsa. Kanske åka pulka med Tona. Ja, det var vad jag trodde. Men jag hade helt fel. Det skulle bli det mest spännande sportlovet jag någonsin varit med om.

Plötsligt tvärbromsade mamma så att jag rycktes framåt.

"Vad är det?" sa Tona förvånat efter den hastiga inbromsningen.

Mamma och pappa bara gapade och pekade ut genom rutan. Framför bilen på vägen stod en ren. Den var ljusgrå med stora horn och stod alldeles lugnt mitt framför oss. Han stirrade fridfullt på oss och det såg ut som om han tänkte "Vilka är ni? Varför kommer ni och stör mej? Men, visst, ni får väl vara här om ni vill. Välkomna hit". Samtidigt såg det ut som om all världens sorger rymdes i hans stora svarta allvarsamma ögon.

"Vad vacker den är" sa jag.

"Vad ska jag göra?" sa mamma och vände sej till pappa.

"Tuta på den" sa pappa.

"Låt den stå kvar" sa jag.

Mamma vände sej om och tittade på mej. "Och hur ska vi komma härifrån om vi låter den stå kvar?" frågade hon.

Jag ryckte på axlarna. Mamma skulle precis tuta på renen, då den tyst gick in i skogen igen, med långa kliv. Mamma körde vidare.

Sen minns jag inte så mycket mer. Jag tror att jag somnade i bilen. När jag vaknade var det mörkt ute och granarna längs vägkanten hade blivit korta, täta och mörka. Vi var plötsligt framme vid mormor. Mamma gick först in i mormors hus. Sen kom pappa, bärandes på en sovande Tona. Han la henne direkt i sängen.

Men när dom andra gått in dröjde jag mej kvar ute i kylan i några minuter. Jag såg nämligen något som glittrade i en buske, och jag sprang dit. Det var något som såg ut som ett litet provrör med något silverglittrande inuti. Jag stoppade det i fickan och gick in. Vi åt rödbetssoppa som mormor lagat och sen gick jag också och la mej. Men jag kunde inte låta bli att tänka på renen och på provröret. Hängde dom sakerna ihop? Vätskan i provröret hade skimrat på samma gåtfulla sätt som renens päls.

På morronen sov jag ganska länge. När jag kom in i köket satt mormor där och läste tidningen. Hon sa att mamma, pappa och Tona hade gått en promenad i skogen med sparken. Jag gäspade och bredde messmör på en limpskiva. Då tittade mormor upp från tidningen med ett bekymrat uttryck.

"Vet du, Naima" sa hon, "det står hä ri tidningen att det blir allt vanligare med anmälningar om att man har kört på ett djur. Och den påkörda djursorten som ökat mest är renar". Mormor rynkade pannan.

"Oj" sa jag bara och satte nästan smörgåsen i halsen. "Jag går ut om det är okej" sa jag sen.

"Det är bra" sa mormor och log mot mej. "Jag ska nog också gå ut snart, du kan väl ta med dej en nyckel ifall du kommer hem innan mej".

"Visst" sa jag, log mot mormor och gick ut, rustad med en extra tröja och varm choklad.

Luften var klar och kall och frisk. Snökristaller låg tätt intill varann på marken. Jag andades in den härliga luften och började gå inåt, mot skogen. I början var stigen uppskottad men till slut fick jag pulsa fram. Jag satte mej på en sten för att dricka lite varm choklad. Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mej, som om en kvist knäcktes. Jag vände mej blixtsnabbt om, men jag såg ingen. Det var nog bara inbillning, tänkte jag och packade ner termosen igen. Jag gick mot det hållet som ljudet hörts ifrån.

När jag gått i ungefär tio minuter bestämde jag mej för att vända och ta en promenad nere i byn istället. Jag gick tillbaka åt det håll som jag kommit ifrån. När jag gått åt det hållet i tio minuter till fattade jag att jag var vilse. Jag tog upp mobilen för att ringa mormor, men upptäckte att jag inte hade täckning. Jag drack lite varm choklad och gick sen åt det hållet jag trodde var rätt.

Plötsligt hörde jag en slags hostning bakom mej, och sen ett stampande. Blodet frös till is, för det här kunde inte vara bara en liten fågel. Jag räknade till tre och sen vände jag mej om.

"Tjenare" sa en pipig röst som kom från en liten pojke. Jag hoppade till. Pojken såg verkligen lustig ut. Han hade vanliga ytterkläder, men en lång randig luva och gammelmodiga träskidor och stavar. Han var ganska kort, räckte mej bara till magen ungefär. Hans ögon såg pigga ut och var fulla av liv. Så hörde jag ett frustande, och tittade upp. Bredvid den lilla killen stod en ren. Jag kände igen renen! Det var samma ren som stod framför vår bil igår!

"V-v-vem är du?" stammade jag och tittade förvånat på pojken.

"Tomtinus Volfgang Renskiöld, angenämnt" sa den lilla pojken med sin pipiga röst och bockade sej. "Också kallad Jultomten" tillade han när han såg hur förvirrad jag såg ut. "Och vem är det jag har äran att prata med?".

"Naima" sa jag försiktigt och sträckte fram handen. I mitt huvud snurrade tankarna runt. Var detta Jultomten?! Tomtinus Volfgang skakade min hand med båda sina.

"Vänta lite nu..." sa jag och kände hur modet kom tillbaka, "påstår du att du är Jultomten?". Jag tittade sketipskt på honom.

"Tror du mej inte?" pep Tomtinus Volfgang irriterat. "Ja, jag är Jultomten, Tomten, den högste, julklappsutdelaren, den som tar hand om alla nissar och ser till att barnen får sina klappar i tid. Ja, det är jag". Tomten försökte låta obesvärad men man märkte att han tyckte att jag var lite trögfattad.

"Eh..." var det enda jag fick fram. Gud vad coolt! tänkte jag, här stod jag nu näsa mot näsa med Jultomten! Tona, min lillasyster, skulle verkligen bli avundsjuk om jag berättade detta för henne! I mitt huvud snurrade alla tankar omkring. Vad gjorde han här, det var ju två månader efter jul? Vad ville han mej? Vem var den magiska renen? Varför hade han inte långt vitt skägg, bullrig röst och pösmage som tomten skulle ha? Fast det förstås, vem hade sagt att tomten på riktigt såg ut som tomten i sagorna? Jag valde en av frågorna, för jag kunde ju inte ställa alla på en gång.

"Varför är du här nu då?" sa jag. "Det var ju jättelänge sen det var jul ju!"

Man märkte att Jultomten försökte dölja något. Han skruvade på sig och såg ut som om han ville därifrån.

"Eh... jo... alltså..." började han. Men jag gav mej inte.

"Hallå" sa jag. "Varför?".

"Var det Naima du hette?" sa Tomten istället. "Mycket intresserande namn..."

"Naima är väl inte mycket konstigare än Tomtinus" sa jag , "och förresten märker jag att du försöker slingra dej ur min fråga. Svara nu!" befallde jag Tomten samtidigt som jag blev förvånad över att jag hade varit sådär kaxig och självsäker.

"Okej" sa Tomten och rodnade. Sen böjde han sej fram emot mej. "Allt är väldigt pinsamt, förstår du" fortsatte han viskande och vände på sig för att se att ingen lyssnade. Sen fortsatte han: "Som du vet är jag ju tomten som ska vara en bra förebild för alla mina nissar. Och det här" (han gjorde en gest med handen mot renen) "är min bästa ren, Rudolf"

"Ja?" sa jag otåligt.

"Och" fortsatte tomten, "när jag och Rudolf var i den här trakten vid jultiden för att lämna julklappar till dom som bor här, så..." Han gjorde en paus, svalde och fortsatte sen i ännu lägre ton: "...så råkade jag tappa Rudolfs elixir i skogen, och det är av det som han får sin kraft, så att han kan utöva sin magi, flyga och så". Jultomten tittade ner i marken, innan han fortsatte med sin pipiga röst: "och som du säkert förstår så skäms jag väldigt mycket över det här. Och Rudolf kan ju inte flyga så länge han inte har sin trolldryck. Det är därför jag och Rudolf letar som galningar".

Jag kände medlidande med Rudolf, tills jag kom att tänka på provröret med den glittrande vätskan jag hittat dagen innan. Snabbt plockade jag upp den ur fickan och höll fram den mot Tomtinus.

"Jag hittade denna utanför mormors hus igår" sa jag. Tomten bara gapade.

"Elixiret!" ropade han lyckligt och sen omfamnade han mej. "Det är Rudofls elixir, tack tusen gånger! Hur ska vi kunna gottgöra dej?".

Jag kände mej glad för att jag hjälpt Tomten och hans ren. Rudolf gjorde ett konstigt glatt ljud och stegrade sej. Sen böjde han ner sin mjuka mule mot mej och jag klappade hans mule. Lite av hans glitter han hade haft i pälsen fastnade på min hand. Jag riktigt kände hur magiska krafter kröp upp i handen. Då avbröt Tomtinus mina funderingar genom att säga:

"Nu kom jag på vad ditt tack får bli, om du gillar det förstås".

"Vaddå?" frågade jag ivrigt.

"Vill du följa med på en flygtur på Rudolf? Ja, nu när vi har hans elixir så kan han ju flyga igen!" sa Tomten glatt.

"Väldigt gärna!" sa jag lyckligt

När jag kom hem till mormor senare den dagen var det redan mörkt. Jag hade haft en härlig eftermiddag med en riktig tomtelunch följt av en rundvandring i tomteverkstaden. Dagen hade avslutats med en härlig och lång flygtur på Rudolf. Mormor mötte mej i hallen och hade en bekymmersrynka mellan ögonbrynen.

"Tona har kräkts, hon är magsjuk" sa mormor. "Dina föräldrar vill att ni åker hem direkt, så att Tona inte kan smitta mej. Och för Tonas skull såklart. Hon är väldigt hängig".

"Vad synd" sa jag och gav mormor en kram.

"Ja, det var synd att jag inte hann vara längre med mina favoritbarnbarn, men ni kommer väl snart igen" sa mormor och kramade tillbaka. Mormorskramen luktade lavendeltvål och kaffe.

Mamma och pappa hade redan packat ihop allt. Vi åkte direkt. Mormor stod på trappan och vinkade till oss. Tona sov bredvid mej i baksätet. Pappa läste. Mamma körde. Jag somnade.

När jag vaknade lite senare sov Tona fortfarande bredvid mej i bilen. Nu hade det blivit riktigt mörkt, jag tror att det var mitt i natten. Stjärnorna blinkade högt över bilen. Pappa sov också. Mamma körde fortfarande.

"Mamma?" viskade jag.

"Naima, är du vaken, gumman!" sa mamma. "Det är mitt i natten, du borde sova!"

"Okej, jag ska försöka" sa jag. "Gonatt".

"Gonatt" sa mamma.

Jag tittade ut genom bilfönstret. Stjärnorna gnistrade som diamanter. Eller som elixiret och Rudolfs päls, tänkte jag och log för mej själv. Plötsligt såg jag något som rörde sej uppe på himlen. Det såg ut som en stjärna, fast den blev större och större, och glittrade mäktigare än alla andra stjärnor. Den kom närmare. Till slut var den riktigt nära fönstret. Och då såg jag vilka det var! Det var Rudolf och på hans rygg satt Tomtinus. Dom log och Tomtinus vinkade mot mej. Sen körde dom iväg i fjärran.

"Hejdå Rudolf. Hejdå Tomten" mumlade jag.

"Vad sa du?" frågade mamma från framsätet.

"Inget" sa jag. "Gonatt".

"Gonatt" sa mamma. "Sov nu".

Och så somnade jag, i en silverfärgad Volvo, på en väg med granar och snö på sidorna, i en skog, i ett land, på en planet som kallas Jorden, med Tonas snusningar bredvid mej.

Och jag sov lungt och tryggt hela natten, för Glitterrudolf och Tomtinus vakade över mej, jag såg dom inte, men jag visste att dom flög över vår bil hela tiden.
Början på en roman skriven av mej, som tyvärr inte har något namn:

Jag kommer på teatern idag. Det var så Lollo sa i telefon på morronen. Dom fem orden. Jaha. Det var det jag sa. Mitt huvud kryllade av tankar. Egentligen borde jag skrikit i åt henne i telefonen att dra åt helvete, men jag var inte den som gjorde sånt. Hade jag inte förut hela tiden snackat om att det var så kul på teatern? Jo, det hade jag. Klara också (jag och Klara gick nämligen på teatern tillsammans). Men jag hade inte tänkt att det skulle låta SÅ kul så att Lollo skulle börja. Visst hade Klara tjatat om att det skulle bli så kul om Lollo också började. Men Lollo var inte den typen som började på nya aktiviteter bara sådär. Hon hade tre småsyskon. Vad det har med saken att göra har jag ingen aning om. Hon hade en iphone. Det vet jag inte heller vad det har med saken att göra. Jo, hon var så JÄVLA bortskämd. Eller, okej, jag kanske överdriver. Men hon betedde sig som om hon var det. Till exempel, ta det där med att hon i telefonen sa "jag kommer idag". Inte "kan jag komma idag?" som en normal människa skulle ha gjort. Nu kanske du tänker, okej, varför kan inte denna Lollo bara hänga med till teatern och sen är det inget mer med det?

Svar: Jo, för teatern är MIN OCH KLARAS GREJ. Lollo ska inte komma och sno den ifrån oss. Okej, förlåt om jag förvirrar dej vid första ögonkastet eller vad man säga. Jag måste berätta lite om dom olika personerna i min närhet, som farmor säkert skulle ha sagt.